Publicerad 2013-12-16 11:14:01 i Allmänt
Ja happ då var de dags för ett nytt inlägg. Vi är fortfarande i Wanaka och även här spelas Avicis 'Hey brother' på radion bara så att ni vet. Men de var bara ett sidospår. Igår läste jag ut den tredje boken av de fyra vi har med oss så nu har jag fått börja lösa sudoko medan jag väntar på att Moa ska bli färdig med den sista boken. En man som heter Ove var överraskande bra, lite hastigt slut men bra. Rekommenderas för alla som inte tror att valet av bil kan spegla känslorna hos en karl, och för alla som tycker att rätt ska vara rätt.Så idag drog vi på en utflykt till Mt Aspiring och jag har lärt mig ett nytt ord på engelska, ford. Inte att det är ett bilmärke, en amerikansk skådespelare som slog igenom i star wars eller USAs 38:de president. Nej, en ford är ett ställe där det inte riktigt möjligt att bygga en väg eftersom så fort det regnar eller smälter snö så skärs vägen av mer eller mindre och det blir en bäck. Inte optimalt för vår lilla yaris. Efter att åkt fyra mil ut i ingenstans så kommer en varningsskylt som varnar för ford. Även en bil står parkerad på sidan av vägen. Vi kör fram och ser att det rinner en bäck över vägen. Efter lite tvekande kommer en minibuss med asiater som även de parkerar på sidan och börjar fundera på om de är möjligt att ta sig över. Mycket snart står ett gäng bilar med tillhörande turister och funderar på om det går att ta sig vidare. Jaja, de var mest turisterna som funderade, bilarna stod mest still och såg tveksamma ut. Tillslut kom en local och körde över, sen kom några fler bilar och körde. Vi funderade ett tag till och kollade vad som stog i försäkringspapperna för bilen. Kunde inte hitta nåt om fords, så vi körde vi med. Precis efter vi kommer upp ur vattnet börjar det tjuta och en varningslampa tänds. Moa och jag blir livrädd, ojoj, det här var kanske inte en kanonidé trots allt. Vi tittar på varann och sen på instrumentpanelen och inser att upphovet till tjutandet i bilen bara berorr på att jag mitt i allt inte spänt fast mitt säkerhetsbälte. Pjuh. Vi klarade första. På varningsskylten stod att det bara var nio stycken, så vi hade bara åtta kvar att passera. Dessutom stod det något om att vid kraftigt regnfall kunde vägen 'blow out' och man blev fast där innanför. Nu låg vi i en klunga med bilar och passerade några mindre fords innan vi kom till en ganska stor. Bilarna framför kör, men de har betydligt högre markfrigång än vår yaris. Vi stannar och börja fundera, strax står ett gäng turister utan skor som går kring i forden och kollar hur djup det är och står och måttar mot hur hög frigång bilen har, några börjar flytta på de största stenarna som låg i bäcken. Måste sett roligt ut för alla kor som gick där på sidan, eller så kanske de bara är less på alla turister som stannar och tvekar. Tillslut kommer även minibussen med asiater, de måttar lite, lastar ur bussen på folk innan de tar fart och kör, efter dem kör en husbil, och efter ett tag vågar även vi oss över. Vi kom över den med och kör en bit till och får syn på parkeringen till nationalparken dit vi är på väg. De var bara de att de flesta hade valt att parkera hundra meter innan parkeringen då den sista forden var lite för djup för oss med små hyrbilar. Det blev att traska sista biten innan vi kunde börja på vandringen längs roy rob track, kan ha varit rob roy track också. Den aningen bökiga bilturen belönades med fantastiska vyer längs den 10km långa vandringen. Men vi fick tyvärr inte se någon Kea, världens enda bergspapegoja och även en av världens smartaste fåglar. Sen var det tillbaka till bilen och över alla fords igen, denna gång hade vi större självförtroende och lyckades ta oss igenom alla utan några problem. Det som var tänkt som en halvdagsutflykt blev till en heldag. Som tur är, kanske, vet vi fortfarande inte hur djupt vatten vår lilla Toyota kan ta sig igenom. När borde man börja oroa sig? Kommentera gärna om ni vet hur djupt vatten man kan köra i. Sen får man ju räkna med att de kan vara lite strömt och att de kan sticka upp lite stenar här och var.Roligast idag var minibussen med asiater som valde att vända om vid sista forden och köra hem igen istället för att ta av sig skorna och traska över den. I övrigt är allt bra med oss! Imorgon drar vi mot västkusten, vi vet inte riktigt vart eller hur långt det blir i bil imorgon. Blir det bra väder stannar vi till i haast pass och går nån track där. Nu spelas last christmas på radion, någon speciell julkänsla har vi dock inte när vi går och lägger oss på andra sidan jorden den 16 december 2013.